I stallet slår en varm lukt av häst emot mig och medan jag går genom stallgången försöker hästarna vända på sina huvuden så gott de kan för att se vem som kommer. Att vända på sina huvuden kräver lite ansträngning, eftersom de sitter fastbundna i spiltorna med huvudena mot väggen. Spiltorna är en och en halv meter breda, och jag kommer ihåg hur jag som liten alltid kände ett visst obehag när jag skulle ta tag i hästens träns och vända den runt i spiltan så att den hamnade med huvudet ut mot stallgången när det var dags för ridlektion. De stora djuren verkar knappt få plats i sina spiltor, och det bevisas varje gång de ska vändas ut mot stallgången. En tvär, något ostadig vändning och ljudet av svans som skrapas mot spiltans ena vägg. De får för lite plats, våra älskade hästar. Kanske har de en enorm plats i våra hjärtan, men när jag ser hur trånga spiltorna är förstår jag att ekonomin övervinner vår kärlek till dessa djur. Det blir för dyrt att bygga om spiltorna till boxar, där hästarna i alla fall går lösa på en något större yta. Några pengar existerar inte och hästarna fortsätter stå med huvudena bundna mot väggen utan mer rörelsefrihet än att de kan vända på huvudet och lägga sig ner.

Att alltför många hästar får stå i spiltor minst 12 timmar om dygnet är dock inte det enda problemet. På ridskolan går jag förbi de hästar som ingen vill rida, de hästar som bits och sparkas, de hästar som är för lata och behöver slås med spön för att röra på sig och de med ett uttryck i ögonen som gör mig illa till mods. Jag känner illamåendet förstärkas ytterligare när jag lägger märke till hur många som har stereotypa beteenden. 20 % av alla hästar i Sverige uppvisar stereotypa beteenden (källa: Djurens rätt), och det vanligaste är krubbitning. Hästen biter tag i t.ex. spiltväggen och sväljer luft som den sedan låter vända i strupen. Detta skapar ett karaktäristiskt ljud som de flesta hästmänniskor känner till. Orsaken till stereotypa beteenden är ofta stress, opassande miljöer och hård press. Detta är ett allvarligt problem och ett tydligt bevis på att hästen inte mår bra. Dessa 20 % räknar heller inte in de aggressiva, problematiska eller apatiska hästarna, som också är tecken på att de vantrivs. De flesta ridskolor och andra stall har många hästar som uppvisar sådana beteenden. Hur många gånger har man inte hört någon som har klagat på den arga, den lata eller den dumma hästen på ridskolan? Jag har i alla fall hört det tillräckligt många gånger för att förstå att ridskolorna i Sverige inte är optimala miljöer för våra hästar.

Och så har vi våldet. Våldet som används för att få hästarna att lyda när de har tröttnat på att låta sig utnyttjas. Vi stoppar in skarpa bett i hästens känsliga mun för att lyckas kontrollera den, vi använder oss av spö för att slå den på bakdelen när den inte vill längre, och vi använder våra hälar hårt mot hästens mage för att få den att gå framåt. Med vilken rätt gör vi detta? Varför är det inte någon som ifrågasätter och varför är inte de alternativa, humanare metoderna etablerade i Sverige än? Tolvåringen kramar om sin häst och berömmer den för att den var så duktig idag, fast hon igår tog ut sin ilska på den med ett spö när den inte ville hoppa hindret för att den var rädd. Ridskolelever pratar om hur mycket de älskar hästar, trots att de bidrar till en psykisk och fysisk misshandel av ett försvarslöst djur. Varje dag. Hästarna säger inte ifrån trots att de borde, de går in i sig själva istället för när de väl säger ifrån blir de straffade med brutala metoder. Vem skulle inte ha blivit tyst efter ett tag? Om man tvingas göra saker man inte alls vill och blir slagen så fort man öppnar munnen för att säga ifrån, vem fortsätter öppna munnen efter flera, flera år? Ett fåtal gör det, och de få hästar som fortsätter klaga hamnar oss slaktaren till slut. De få hästar som gång på gång visar sina ägare hur fel de gör, de missförstådda djur som bara vill bli fria blir fråntagna rätten att leva. Bara för att vi människor vägrar förstå att det är vi som orsakar lidandet. Att det är vi som gör fel. Gång på gång. År efter år. Vi älskar våra hästar. Men kan vi ge ett ärligt Ja på frågan om de älskar oss?