Många hästar vill inte bli fångade i hagen. Många hästar vill inte att man ska hoppa upp på dem. Många hästar vill inte bli tränsade. Många människor har tendensen att tänka "Dumma häst" och låta ilskan rinna över så fort hästen protesterar. Men tänk om de istället hade tagit tre djupa andetag och tänkt "Vad gör jag för fel?". Alla är väl överens om att hästen inte går runt och tänker "Hahahah nu ska jag vara dum och inte låta någon hoppa upp på mig hahaha kul". Hästar protesterar alltid av en orsak. Den meningen har väl använts tiotusentals gånger av hästmänniskor världen över, men hur många funderar egentligen på meningens betydelse? Det är väl ganska självklart att hästen till slut inte vill att man ska hoppa upp på den om den vet att det snart kommer göra ont och den kommer tvingas gå runt i en cirkel i en timme. Det är väl ganska självklart att hästen inte vill bli fångad i hagen om den ändå vet att den kommer få utstå ryttarens ilska och ett ostimulerande arbete? Misstolka mig inte, jag menade inte att allt arbete är ostimulerande och går ut på att springa runt i en cirkel och alla ryttare är arga. Jag använde bara exempel.

En häst vet inte om att den föddes för att tävla höga klasser i hoppning. En häst är bara en häst, och en häst vill inte göra sådant som skapar obehag eller som bara är jobbigt och inte givande. Varför tvingar vi dem, och hur kan det vara accepterat i hästvärlden att säga "min häst är så dum!!!" när det i själva verket är vi som felar?

Att slå en häst för att den är aggressiv är ungefär som att ta heroin för att man har problem med sig själv. Till slut kommer de flesta hästar förstå att varje gång de bits blir de slagna och det gör ont. Då är det klart att de flesta slutar bitas efter ett tag. Men egentligen kanske de började bitas för att de stod i ett stressigt stall och inte klarade av miljön och för att massor av småflickor sprang in till dem så att de började försvara sig. Mår hästen bättre för att den slutar bitas? Nej. Det är samma sak som en människa som har enorma problem men tar heroin för att slippa ta itu med dem. Man botar själva problemet men orsaken tar man inte itu med. Är det rättvist mot våra hästar? Kan vi verkligen säga att vi älskar dem när vi behandlar dem såhär?

Som i princip alla vet, är hästen ett flyktdjur. Vi vet också att hästen är ett flockdjur, ett bytesdjur och en växtätare. Men vad betyder egentligen alla dessa begrepp? Det kanske verkar som en enkel fråga, och det är det också, men om vi nu jämför hästens grundläggande instinkter (kontakt med andra hästar, fly och äta) med hur vi behandlar hästarna idag,  kanske vi börjar ana att vi har missat ett och annat på hästens check-lista på vad som ska finnas för att kunna uppfylla dess grundläggande behov. Jag tänkte börja med att beskriva hur en vanlig dag ser ut för en normal häst, som kanske ställer upp i en och annan dressyr- eller hopptävling och som står på ett vanligt stall. Sedan går vi igenom vad hästen har för behov och vad de olika begreppen i början av detta stycke betyder. Självklart ser det lite olika ut beroende på vilket stall det handlar om, men det här är en av de vanligare levnadssätten för en tamhäst.

Frukosten, som består av i genomsnitt ungefär 3 kg hö och några deciliter kraftfoder som t.ex. havre, serveras runt klockan 7 på morgonen. Sedan tas hästen ut i hagen runt klockan 8. Klockan 4 är det dags intagning, och inomhus fodras den  sedan med liknande mängd hö och kraftfoder. Därefter får den stå inne i stallet i antingen box eller spilta tills klockan 20 då det är dags för den sista fodringen för dagen. Oftast ger man hästen något extra kilo hö då eftersom den ska stå utan mat en längre tid. Någonstans på eftermiddagen kommer ofta ägaren till hästen och rider den max en timme. Detta kan ibland ske i ridhus. Att hästen äter frukost, lunch och middag, går ute under 8 timmar, står på fastande mage i 11 timmar och får en timmes ofta intensiv motion är  alltså det normala för en av Sveriges många hästar. Hur vill hästen egentligen ha det då?

De flesta rovdjur och allätare, inklusive människan, producerar bara magsaft efter att de har ätit något. I hästens mage produceras det magsaft 24 timmar om dygnet. Den har också en mycket liten magsäck. Detta visar på att hästen är anpassad för att småäta under  större delen av dygnet, till skillnad från oss människor som gärna äter tre stora mål om dagen. Så fungerar egentligen inte hästen. Hästar i det vilda äter ungefär 15-18 timmar utspritt över dygnet och resten av timmarna spenderas med att sova och att leta efter mat och vatten. Hästen sover ungefär 4 timmar per dygn, vilket är uppdelat i 5-7 perioder. En häst står aldrig stilla när den äter, utan rör sig hela tiden sakta framåt eller åt sidan. Dessutom brukar den vandra ungefär 2 timmar varje dag, i jakt på vatten och föda. Detta skiljer sig alltså mycket från oss människor, men ändå försöker vi få hästen att anpassa sig till våra levnadsvanor. Detta brukar man kalla förmänskligande. Eller handlar det mest om inskränkthet?

I  vilket fall kan vi dra en slutsats av dessa stycken, och det är att vi inte behandlar hästen som den vill bli behandlad. En häst som står inomhus utan mat i 11 timmar kan inte leva ut sin instinkt på ett riktigt sätt. Många hästar står också i spilta, som är en anordning med tre väggar där hästen står uppbunden. Bakom hästen finns det ingen vägg, därför går man in till hästen bakifrån. Det är dock förbjudet att bygga spiltor nuförtiden, men fortfarande finns väldigt många spiltor kvar på ridskolor och i större stall eftersom en spilta tar upp mindre utrymme än en box och därför får man plats med fler hästar i ett stall. Detta tar dock bort alla rörelsemöjligheter för hästen, och därför är box ett bättre alternativ eftersom hästen i alla fall kan röra sig några steg i alla riktningar. Problemet kvarstår dock; hästen får inte äta så länge som den vill, den får inte gå ute så mycket den vill och dess stora rörelsebehov  är omöjliggjort. Vissa hästar lyckas vänja sig vid det här, men många (20% enl. Djurens rätt) klarar inte av det. Då kan en rad problem uppstå.
Observera att dessa 20% enbart gäller stereotypa beteenden och inte aggressivitet eller apati, som också är tecken på en missnöjd eller orolig häst!



N är en häst inte får utlopp för sina naturliga beteenden kan den skaffa sig stereotypa beteenden, bli aggressiv eller stänga av helt, dvs. bli apatisk. Smärta, stress, för hård press, eller ridning/hantering från människans sida som förvirrar hästen är också utlösande faktorer. Ett stereotypt beteende är en handling som hästen utför gång på gång, ofta nästan maniskt, för att lugna sig i stressade situationer eller om den t.ex. får äta för lite mat. Detta tyder alltid på att något inte står rätt till, och vildhästar uppvisar aldrig sådana beteenden eftersom de får leva ut sina instinkter. Detta är helt enkelt ett tamdjursproblem som ska tas på största allvar. Problemet är också att hästen till slut blir beroende av detta beteende, så även om man ändrar hästens vanor så att dess psykiska hälsa förbättras så kan den inte sluta utföra sitt beteende. Detta sker eftersom vissa av dessa beteenden frigör endorfiner, som får hästen att må bättre och kunna uthärda en problematisk situation. Det finns också vissa beteenden som utlöses av en reaktion på dopamin. Dopaminnivån i hästens kropp höjs vid stress och frustration, och då börjar den utföra ett stereotypt beteende. Vävning t.ex, är ett beteende som utlöses av dopamin. Det finns flera olika sorters beteenden, och jag tänkte ta upp två av dem. Dessa kallas krubbitning och boxvandring.



Krubbitning är ett vanligt problem på många ridskolor. Detta beteende beror ofta på att hästen inte får tillräckligt med mat, men kan också bero på att den är stressad, inte får kontakt med andra hästar eller är understimulerad. En häst har behov av ett visst antal tuggningar när den äter.  En häst i det vilda utför ungefär 45 000 tuggningar medan den betar. När födan sitter fast i marken och när det är kort (gräs), så krävs det fler tuggningar för att hästen ska få i sig önskvärd mängd. En normal häst i fångenskap utför cirka 27 000 tuggningar när den fodras tre gånger om dagen med 3 kg varje gång och när det inte finns gräs i hagen, dvs 3000 tuggningar per kilo hö. Detta betyder alltså att hästar i fångenskap ofta inte får sitt tuggbehov tillfredsställt. Då kan de börja krubbita. När hästen krubbiter tar den stöd med framtänderna mot t.ex. boxkanten och sedan drar den in luft. Denna luft vänder sedan i halsen, vilket skapar ett karaktäristiskt ljud. Under krubbitningen frigörs det endorfiner, som får den att må bättre. Detta beteende är alltså väldigt beroendeframkallande, som t.ex. rökning. Många människor sätter då en s.k. krubbitarrem på sin häst, som hindrar hästen från att krubbita eftersom detta då blir smärtsamt. Att göra detta är en dålig idé, eftersom hästen har hittat ett sätt att hantera sin ej önskvärda livssituation. Detta bidrar alltså till ännu mer stress och får hästen att må ännu sämre. Då är det bättre att sätta gummikanter på boxväggar och liknande, för då skadas inte framtänderna. Anledningen till att man sätter krubbitarrem på hästen, är ofta  att man inte vill att den ska förstöra inredningen eller att den ska få kolik. Men att hästar får kolik av krubbitning är bara en myt.

N är en häst boxvandrar, går den runt i boxen eller hagen i ett speciellt mönster, t.ex. i en cirkel.  Detta görs om och om igen, och uppkommer oftast när stressen ökar för hästen,  som t.ex. vid utfodring.

Kanske är det här begreppet inte särskilt vanligt i hästvärlden och det har varit svårt att hitta fakta om det. Enligt Wikipedia betyder apati likgiltighet och känslolöshet. Dessa två ord förklarar det hela utomordentligt bra, och det gäller oavsett om vi pratar om häst eller människa. Ofta får man höra om de snälla hästarna på ridskolan, som är så trygga och absolut aldrig gör något dumt. Tyvärr är det ofta dessa hästar som är mer eller mindre apatiska. De har givit upp alla försök till att kommunicera med människan och få sina röster hörda, vilket gör att de ger upp och lyder alla order utan någon entusiasm eller vilja. De bara existerar helt enkelt, inget mer. Dessa hästar är perfekta för nybörjare eftersom de inte längre protesterar mot kraftiga tygeltag och obalanserade ryttare. Det gäller att skilja på lugna hästar och apatiska hästar, eftersom lugna hästar besitter en inre frid och ändå mår bra, medan apatiska hästar har givit upp.



När hästar under en längre period upplever stress eller blir felaktigt hanterade kan det resultera i aggressivitet. En aggression är ett sätt att försvara sig och på så sätt överleva. Hästar uppvisar också aggressivt beteende mot artfränder, t.ex. så kan en ranghög häst driva bort en ranglåg häst med hjälp av hot om våld. Man måste dock skilja på aggressivitet och ilska; det sistnämnda existerar inte hos hästar utan är mänskliga påfund.  Många hästar som bor på ridskolor, där de står i sina boxar eller spiltor och det ofta är människor som går in till dem för att borsta eller klappa, börjar då göra sin box eller spilta till ett slags revir som de måste skydda. Det är deras enda ställe som de kan få vara ifred på, och därför blir de mycket irriterade när folk beträder detta område. Hästar har en zon runt sig, som kallas den privata sfären. Denna sfär varierar i storlek beroende på hästens personlighet, men ofta sträcker sig hästens sfär ungefär 50-100 cm. Detta område finns alltså runt hästen, och här får ingen ranglåg häst komma in. En människa ser oftast ut som en ranglåg individ eller ett rovdjur ur hästens synvinkel, beroende på hästens personlighet och dess tidigare erfarenheter av människor. Det går dock att konstatera att oavsett om människan ser ut som ett rovdjur eller ranglåg individ, så är den inte välkommen in i hästens privata sfär. Utan att ta hänsyn till hästen klampar vi alltså in i dess privata sfär och förväntar oss att den ska acceptera detta. Men det här är ofta en orsak till att hästen bits eller sparkas, antingen för att få bort den ranglåga individen, för att skydda sig mot rovdjuret, för att bli fri från smärta eller press. Hästar är  ofta aggressiva om de har ont, för att kunna försvara sig och på så sätt öka sina chanser till överlevnad.

Ska jobba på att släppa ett bra skrivet och väl genomtänkt inlägg imorgon! Det tar tid att skriva inlägg här eftersom allt måste vara korrekt och det får inte smyga in sig några faktafel, för då hamnar hela fokuset på just det faktafelet istället för själva texten. Jag säger inte att det är dåligt, snarare är det ju mitt ansvar att sprida korrekt information så att folk kan lita på min blogg!

Hejsan. Jag är rätt säker på att många av er kollar på Ponnyakuten, och idag tänkte jag prata om ett speciellt fall som gör mig oerhört ledsen att se. Det handlar om ridskoleponnyn Musse som inte vill hoppa. För er som inte alls är insatta kan ni kolla på det här klippet, spola fram till 12:30 ungefär.  
http://svtplay.se/v/2745708/ponnyakuten/18_3__del_10_av_16

Jag blir så otroligt ledsen. I ett tidigare avsnitt får Isabelle rådet att lägga skänklarna längre bak på hästen, för att den är känsligare där. Det gör med andra ord mer ont för Musse att bli sparkad där. Som ni själva kan se får Musse utstå både hälar i sidorna och slag med spöet och ryck i munnen av den "duktiga" ryttaren Philip Carey. Jag får ont i hjärtat.

Är det ingen som har funderat på varför hästen gör som den gör? Förutom Isabelle som skämtsamt säger

med ett fnitter. Det är ett så dumt uttalande att jag tappar ytterligare hopp för ridsporten. Visst, Isabelle är inte så gammal men det är sorgligt att unga ryttare uppfostras till den synen på hästar. Musse står på ridskola. Alla hästar trvis inte på ridskola. Är det ingen som har funderat på att de kan vara där skon klämmer, ingen som funderat på att faktiskt sälja Musse så att han slipper ridskolan? I ett tidigare avsnitt säger även någon som äger eller jobbar på ridskolan att Musse jämnt förstör hopplektionerna eftersom han inte vill hoppa. Men herregud. Varför i hela friden säljer ni inte ponnyn eller låter honom åtminstone skippa hopplektionerna om ni nu har så "dålig ekonomi att ni inte kan sälja"?

Ingen häst gillar att bli slagen, och alla hästar krånglar av en anledning. Om Musse är "bortskämd" så kanske ridskolan är fel plats för honom, för han kommer ju fortsätta "skämmas bort" av yngre ryttare som inte kan. Och varför ska han bli slagen för att han står på en plats där han inte trivs och där han får ta över ledarrollen när mindre kunniga ryttaren ska rida? Var någonstans är det rättvist mot hästen?

Hela den här grejen med att unga uppfostras till att slå hästar och kunna avfärda det med att "han är dum och man måste visa vem som bestämmer" är så vidrigt att jag mår illa. Ser ingen vad som händer? Är det ingen som hör hur dumt det låter, att vi tvingar en häst att bli riden och sen slår vi dom när dom inte gör som vi vill. De har inte valt det själva, det är inte deras jobb att bära oss. Det är vi som tvingar på dem ett jobb vissa av dem inte ens vill ha. Och nej, jag säger inte att man ska släppa alla hästar fria och bla bla bla, som ni som är anti humanare metoder jämnt säger att vi som klagar på er ridsport propagerar för. Men tänk lite för guds skull.

Fundera en minut på en lösning som inte går ut på att slå hästen och få den att göra saker bara för att den vet att det gör ont annars. Fundera en minut på orsakerna till varför hästen gör som den gör. Hur svårt kan det vara? Musse är ingen lycklig häst. Varför ska han bli slagen pga det?

I stallet slår en varm lukt av häst emot mig och medan jag går genom stallgången försöker hästarna vända på sina huvuden så gott de kan för att se vem som kommer. Att vända på sina huvuden kräver lite ansträngning, eftersom de sitter fastbundna i spiltorna med huvudena mot väggen. Spiltorna är en och en halv meter breda, och jag kommer ihåg hur jag som liten alltid kände ett visst obehag när jag skulle ta tag i hästens träns och vända den runt i spiltan så att den hamnade med huvudet ut mot stallgången när det var dags för ridlektion. De stora djuren verkar knappt få plats i sina spiltor, och det bevisas varje gång de ska vändas ut mot stallgången. En tvär, något ostadig vändning och ljudet av svans som skrapas mot spiltans ena vägg. De får för lite plats, våra älskade hästar. Kanske har de en enorm plats i våra hjärtan, men när jag ser hur trånga spiltorna är förstår jag att ekonomin övervinner vår kärlek till dessa djur. Det blir för dyrt att bygga om spiltorna till boxar, där hästarna i alla fall går lösa på en något större yta. Några pengar existerar inte och hästarna fortsätter stå med huvudena bundna mot väggen utan mer rörelsefrihet än att de kan vända på huvudet och lägga sig ner.

 

Att alltför många hästar får stå i spiltor minst 12 timmar om dygnet är dock inte det enda problemet. På ridskolan går jag förbi de hästar som ingen vill rida, de hästar som bits och sparkas, de hästar som är för lata och behöver slås med spön för att röra på sig och de med ett uttryck i ögonen som gör mig illa till mods. Jag känner illamåendet förstärkas ytterligare när jag lägger märke till hur många som har stereotypa beteenden. 20 % av alla hästar i Sverige uppvisar stereotypa beteenden (källa: Djurens rätt), och det vanligaste är krubbitning. Hästen biter tag i t.ex. spiltväggen och sväljer luft som den sedan låter vända i strupen. Detta skapar ett karaktäristiskt ljud som de flesta hästmänniskor känner till. Orsaken till stereotypa beteenden är ofta stress, opassande miljöer och hård press. Detta är ett allvarligt problem och ett tydligt bevis på att hästen inte mår bra. Dessa 20 % räknar heller inte in de aggressiva, problematiska eller apatiska hästarna, som också är tecken på att de vantrivs. De flesta ridskolor och andra stall har många hästar som uppvisar sådana beteenden. Hur många gånger har man inte hört någon som har klagat på den arga, den lata eller den dumma hästen på ridskolan? Jag har i alla fall hört det tillräckligt många gånger för att förstå att ridskolorna i Sverige inte är optimala miljöer för våra hästar.

 

Och så har vi våldet. Våldet som används för att få hästarna att lyda när de har tröttnat på att låta sig utnyttjas. Vi stoppar in skarpa bett i hästens känsliga mun för att lyckas kontrollera den, vi använder oss av spö för att slå den på bakdelen när den inte vill längre, och vi använder våra hälar hårt mot hästens mage för att få den att gå framåt. Med vilken rätt gör vi detta? Varför är det inte någon som ifrågasätter och varför är inte de alternativa, humanare metoderna etablerade i Sverige än? Tolvåringen kramar om sin häst och berömmer den för att den var så duktig idag, fast hon igår tog ut sin ilska på den med ett spö när den inte ville hoppa hindret för att den var rädd. Ridskolelever pratar om hur mycket de älskar hästar, trots att de bidrar till en psykisk och fysisk misshandel av ett försvarslöst djur. Varje dag. Hästarna säger inte ifrån trots att de borde, de går in i sig själva istället för när de väl säger ifrån blir de straffade med brutala metoder. Vem skulle inte ha blivit tyst efter ett tag? Om man tvingas göra saker man inte alls vill och blir slagen så fort man öppnar munnen för att säga ifrån, vem fortsätter öppna munnen efter flera, flera år? Ett fåtal gör det, och de få hästar som fortsätter klaga hamnar oss slaktaren till slut. De få hästar som gång på gång visar sina ägare hur fel de gör, de missförstådda djur som bara vill bli fria blir fråntagna rätten att leva. Bara för att vi människor vägrar förstå att det är vi som orsakar lidandet. Att det är vi som gör fel. Gång på gång. År efter år. Vi älskar våra hästar. Men kan vi ge ett ärligt Ja på frågan om de älskar oss?

Jag tänker starta upp den här bloggen nu. Det är inte Isabel utan den andra tjejen, men jag vet inte om jag vill gå ut med vem jag är ännu. Hoppas jag får tillbaka alla läsare och kan få folk att inse Sanningen bakom ridsporten.