Som i princip alla vet, är hästen ett flyktdjur. Vi vet också att hästen är ett flockdjur, ett bytesdjur och en växtätare. Men vad betyder egentligen alla dessa begrepp? Det kanske verkar som en enkel fråga, och det är det också, men om vi nu jämför hästens grundläggande instinkter (kontakt med andra hästar, fly och äta) med hur vi behandlar hästarna idag,  kanske vi börjar ana att vi har missat ett och annat på hästens check-lista på vad som ska finnas för att kunna uppfylla dess grundläggande behov. Jag tänkte börja med att beskriva hur en vanlig dag ser ut för en normal häst, som kanske ställer upp i en och annan dressyr- eller hopptävling och som står på ett vanligt stall. Sedan går vi igenom vad hästen har för behov och vad de olika begreppen i början av detta stycke betyder. Självklart ser det lite olika ut beroende på vilket stall det handlar om, men det här är en av de vanligare levnadssätten för en tamhäst.

Frukosten, som består av i genomsnitt ungefär 3 kg hö och några deciliter kraftfoder som t.ex. havre, serveras runt klockan 7 på morgonen. Sedan tas hästen ut i hagen runt klockan 8. Klockan 4 är det dags intagning, och inomhus fodras den  sedan med liknande mängd hö och kraftfoder. Därefter får den stå inne i stallet i antingen box eller spilta tills klockan 20 då det är dags för den sista fodringen för dagen. Oftast ger man hästen något extra kilo hö då eftersom den ska stå utan mat en längre tid. Någonstans på eftermiddagen kommer ofta ägaren till hästen och rider den max en timme. Detta kan ibland ske i ridhus. Att hästen äter frukost, lunch och middag, går ute under 8 timmar, står på fastande mage i 11 timmar och får en timmes ofta intensiv motion är  alltså det normala för en av Sveriges många hästar. Hur vill hästen egentligen ha det då?

De flesta rovdjur och allätare, inklusive människan, producerar bara magsaft efter att de har ätit något. I hästens mage produceras det magsaft 24 timmar om dygnet. Den har också en mycket liten magsäck. Detta visar på att hästen är anpassad för att småäta under  större delen av dygnet, till skillnad från oss människor som gärna äter tre stora mål om dagen. Så fungerar egentligen inte hästen. Hästar i det vilda äter ungefär 15-18 timmar utspritt över dygnet och resten av timmarna spenderas med att sova och att leta efter mat och vatten. Hästen sover ungefär 4 timmar per dygn, vilket är uppdelat i 5-7 perioder. En häst står aldrig stilla när den äter, utan rör sig hela tiden sakta framåt eller åt sidan. Dessutom brukar den vandra ungefär 2 timmar varje dag, i jakt på vatten och föda. Detta skiljer sig alltså mycket från oss människor, men ändå försöker vi få hästen att anpassa sig till våra levnadsvanor. Detta brukar man kalla förmänskligande. Eller handlar det mest om inskränkthet?

I  vilket fall kan vi dra en slutsats av dessa stycken, och det är att vi inte behandlar hästen som den vill bli behandlad. En häst som står inomhus utan mat i 11 timmar kan inte leva ut sin instinkt på ett riktigt sätt. Många hästar står också i spilta, som är en anordning med tre väggar där hästen står uppbunden. Bakom hästen finns det ingen vägg, därför går man in till hästen bakifrån. Det är dock förbjudet att bygga spiltor nuförtiden, men fortfarande finns väldigt många spiltor kvar på ridskolor och i större stall eftersom en spilta tar upp mindre utrymme än en box och därför får man plats med fler hästar i ett stall. Detta tar dock bort alla rörelsemöjligheter för hästen, och därför är box ett bättre alternativ eftersom hästen i alla fall kan röra sig några steg i alla riktningar. Problemet kvarstår dock; hästen får inte äta så länge som den vill, den får inte gå ute så mycket den vill och dess stora rörelsebehov  är omöjliggjort. Vissa hästar lyckas vänja sig vid det här, men många (20% enl. Djurens rätt) klarar inte av det. Då kan en rad problem uppstå.
Observera att dessa 20% enbart gäller stereotypa beteenden och inte aggressivitet eller apati, som också är tecken på en missnöjd eller orolig häst!



N är en häst inte får utlopp för sina naturliga beteenden kan den skaffa sig stereotypa beteenden, bli aggressiv eller stänga av helt, dvs. bli apatisk. Smärta, stress, för hård press, eller ridning/hantering från människans sida som förvirrar hästen är också utlösande faktorer. Ett stereotypt beteende är en handling som hästen utför gång på gång, ofta nästan maniskt, för att lugna sig i stressade situationer eller om den t.ex. får äta för lite mat. Detta tyder alltid på att något inte står rätt till, och vildhästar uppvisar aldrig sådana beteenden eftersom de får leva ut sina instinkter. Detta är helt enkelt ett tamdjursproblem som ska tas på största allvar. Problemet är också att hästen till slut blir beroende av detta beteende, så även om man ändrar hästens vanor så att dess psykiska hälsa förbättras så kan den inte sluta utföra sitt beteende. Detta sker eftersom vissa av dessa beteenden frigör endorfiner, som får hästen att må bättre och kunna uthärda en problematisk situation. Det finns också vissa beteenden som utlöses av en reaktion på dopamin. Dopaminnivån i hästens kropp höjs vid stress och frustration, och då börjar den utföra ett stereotypt beteende. Vävning t.ex, är ett beteende som utlöses av dopamin. Det finns flera olika sorters beteenden, och jag tänkte ta upp två av dem. Dessa kallas krubbitning och boxvandring.



Krubbitning är ett vanligt problem på många ridskolor. Detta beteende beror ofta på att hästen inte får tillräckligt med mat, men kan också bero på att den är stressad, inte får kontakt med andra hästar eller är understimulerad. En häst har behov av ett visst antal tuggningar när den äter.  En häst i det vilda utför ungefär 45 000 tuggningar medan den betar. När födan sitter fast i marken och när det är kort (gräs), så krävs det fler tuggningar för att hästen ska få i sig önskvärd mängd. En normal häst i fångenskap utför cirka 27 000 tuggningar när den fodras tre gånger om dagen med 3 kg varje gång och när det inte finns gräs i hagen, dvs 3000 tuggningar per kilo hö. Detta betyder alltså att hästar i fångenskap ofta inte får sitt tuggbehov tillfredsställt. Då kan de börja krubbita. När hästen krubbiter tar den stöd med framtänderna mot t.ex. boxkanten och sedan drar den in luft. Denna luft vänder sedan i halsen, vilket skapar ett karaktäristiskt ljud. Under krubbitningen frigörs det endorfiner, som får den att må bättre. Detta beteende är alltså väldigt beroendeframkallande, som t.ex. rökning. Många människor sätter då en s.k. krubbitarrem på sin häst, som hindrar hästen från att krubbita eftersom detta då blir smärtsamt. Att göra detta är en dålig idé, eftersom hästen har hittat ett sätt att hantera sin ej önskvärda livssituation. Detta bidrar alltså till ännu mer stress och får hästen att må ännu sämre. Då är det bättre att sätta gummikanter på boxväggar och liknande, för då skadas inte framtänderna. Anledningen till att man sätter krubbitarrem på hästen, är ofta  att man inte vill att den ska förstöra inredningen eller att den ska få kolik. Men att hästar får kolik av krubbitning är bara en myt.

N är en häst boxvandrar, går den runt i boxen eller hagen i ett speciellt mönster, t.ex. i en cirkel.  Detta görs om och om igen, och uppkommer oftast när stressen ökar för hästen,  som t.ex. vid utfodring.

Kanske är det här begreppet inte särskilt vanligt i hästvärlden och det har varit svårt att hitta fakta om det. Enligt Wikipedia betyder apati likgiltighet och känslolöshet. Dessa två ord förklarar det hela utomordentligt bra, och det gäller oavsett om vi pratar om häst eller människa. Ofta får man höra om de snälla hästarna på ridskolan, som är så trygga och absolut aldrig gör något dumt. Tyvärr är det ofta dessa hästar som är mer eller mindre apatiska. De har givit upp alla försök till att kommunicera med människan och få sina röster hörda, vilket gör att de ger upp och lyder alla order utan någon entusiasm eller vilja. De bara existerar helt enkelt, inget mer. Dessa hästar är perfekta för nybörjare eftersom de inte längre protesterar mot kraftiga tygeltag och obalanserade ryttare. Det gäller att skilja på lugna hästar och apatiska hästar, eftersom lugna hästar besitter en inre frid och ändå mår bra, medan apatiska hästar har givit upp.



När hästar under en längre period upplever stress eller blir felaktigt hanterade kan det resultera i aggressivitet. En aggression är ett sätt att försvara sig och på så sätt överleva. Hästar uppvisar också aggressivt beteende mot artfränder, t.ex. så kan en ranghög häst driva bort en ranglåg häst med hjälp av hot om våld. Man måste dock skilja på aggressivitet och ilska; det sistnämnda existerar inte hos hästar utan är mänskliga påfund.  Många hästar som bor på ridskolor, där de står i sina boxar eller spiltor och det ofta är människor som går in till dem för att borsta eller klappa, börjar då göra sin box eller spilta till ett slags revir som de måste skydda. Det är deras enda ställe som de kan få vara ifred på, och därför blir de mycket irriterade när folk beträder detta område. Hästar har en zon runt sig, som kallas den privata sfären. Denna sfär varierar i storlek beroende på hästens personlighet, men ofta sträcker sig hästens sfär ungefär 50-100 cm. Detta område finns alltså runt hästen, och här får ingen ranglåg häst komma in. En människa ser oftast ut som en ranglåg individ eller ett rovdjur ur hästens synvinkel, beroende på hästens personlighet och dess tidigare erfarenheter av människor. Det går dock att konstatera att oavsett om människan ser ut som ett rovdjur eller ranglåg individ, så är den inte välkommen in i hästens privata sfär. Utan att ta hänsyn till hästen klampar vi alltså in i dess privata sfär och förväntar oss att den ska acceptera detta. Men det här är ofta en orsak till att hästen bits eller sparkas, antingen för att få bort den ranglåga individen, för att skydda sig mot rovdjuret, för att bli fri från smärta eller press. Hästar är  ofta aggressiva om de har ont, för att kunna försvara sig och på så sätt öka sina chanser till överlevnad.