Ridskolor
Alla hästmänniskor är bekanta med begreppet "ridskola", vilket de flesta även gått på, därbland även jag. Jag har ridit på tre olika ridskolor varav endast det var en jag kunde hitta något positivt i. Jag ska återkomma till dessa tre ridskolor lite senare.
År 2009 bestämde sig Djurens Rätt för att göra en enkätundersökning riktad mot ridskolor. E-post till 200 ridskolor skickades ut & 42,5% (85 stycken) av dem svarade. Undersökningen gav detta resultat:
• 72 procent av ridskolorna hade hästar som stod i spiltor.
• 75 procent av ridkolorna köpte hästar från hästhandlare.
• 64 procent av ridskolorna svarade att de hästar som lämnar ridskolan avlivas.
• Trots att halm som strömedel har visat sig minska uppkomster av stereotypa beteenden var det endast 26 procent som använde sig av det. Det vanligaste var att använda spån och torv som strömedel.
• Endast 12 procent av ridskolorna kunde tänka sig lösdrift som ett alternativ för alla hästar. Det var 16 procent som kunde tänka sig det för en del av hästarna, medan 69 procent svarade att de inte alls kunde tänka sig lösdrift som ett alternativ.
• 99 procent av ridkolorna släppte hästarna på bete under sommaren.
Detta resultat anser jag är både skrämmande och deprimerande. Att 64% av ridskolorna svarade att hästarna som lämnar ridskolan avlivas är i min syn helt orimligt. Bara för att en häst inte trivs på ridskolan, eller blivit för gammal för att klara av de hårda dagarna (där de rids i alla fall två lektioner) betyder det inte att den inte kan användas till annat, eller ha rätt till att leva.
Det är som om vi skulle bestämma att när vi människor går i pension ska de avlivas. Detta skulle naturligtvis vara orimligt och väcka extremt starka reaktioner, samt vara ett lagbrott, men i princip är det samma sak att avliva pensionärer som att avliva gamla ridskolehästar/hästar som inte trivs på ridskola.
”Vi säljer aldrig våra hästar som arbetat i verksamheten vidare. När de inte fungerar längre i sitt dagliga jobb, fungerar de ingen annanstans heller, varför de går till slakt. Hästar som har inarbetade rutiner blir olyckliga när rutinerna ändras.” Så löd ett av svaren Djurens Rätt fick i sin enkätundersökning.
Det kommer även fram av Djurens Rätt's granskning att hästarna som står på Flyinge år 2009 bara fick mellan tre och fyra timmars utevistelse dagligen. Denna vistelser skedde dessutom i små rasthagar där hästarna oftast fick gå en och en.
Christian Magnusson svarade såhär när Djurens Rätt frågade honom om utomhusvistelsen för hästarna:
"– För vår verksamhet på Flyinge, med hästar som går i dagligt arbete, är 3–4 timmar utevistelse i rasthage acceptabelt."
Visserligen rids dessa hästar också, men det är inget giltigt argumen för att bara låta dem stå ute tre - fyra timmar per dag. Även om de rör sig när de rids, så är det ändå inte samma sak som att få gå fritt ute i en ordentlig hage.
Källa: http://www.djurensratt.se/sites/default/files/hastrapport_0.pdf
År 2000 började jag rida på ridskola och jag var 5 år gammal och liten som en mygga. Från början fick jag rida en shettis vid namn Pontus, och vid ett fåtal gånger ett russ jag inte minns namnet på. Men när jag och min grupp var inne på början av vår andra termin/slutet på vår första blev saker och ting annorlunda och jag fick ett flertal gånger rida stallets största häst/andra av de större hästar. En av de gångerna jag red stallet största häst skulle vi få prova på att hoppa. Visserligen var hindret inte alls högt, men att jag, fem år och liten som en mygga skulle hoppa det själv med stallets största häst, ja ni hör ju själva hur det låter. Lektionen slutade med att i alla fall en föll av, och hon satt också på en av de större hästarna. Samma sak första gången vi skulle galoppera satt jag och flera andra på några av ridskolans största hästar, även där ramlade eleverna av.
Det är inte vad jag skulle kalla en säker ridning för vi som elever. Jag tycker också det var oansvarigt av ridskolan att låta stallets känsligaste och hetaste häst gå med på våra lektioner, det var dels inte säkert för ryttarna men hästen kan inte heller mått bra av det. Hon som var så känslig fick stå ut med skumpiga nybörjare som bankade i sidorna och drog i munnen. Det var inte konstigt att det var henne flest elever ramlade av från.
På en annan ridskola, finns det än idag kvar hästar som stod uppstallade där när mina äldre syskon (födda -83 &-85) var aktiva där i sin ungdom, så ni kan ju tänka er hur gamla och utslitna de hästarna måste vara.
Ridskolor är en bra sak tycker jag, men dagens ridskolor är helt fel. Ridskolorna ska lära barnen hur de ska behandla, bemöta och sammarbeta med hästarna vilket dagens ridskolor inte lär ut på rätt sätt. Det är ridskolorna som lär ut de flesta av framtidens hästmänniskor och i och med det blir jag inte förvånad om framtiden kommer bli mörkare för ridsporten.
År 2009 bestämde sig Djurens Rätt för att göra en enkätundersökning riktad mot ridskolor. E-post till 200 ridskolor skickades ut & 42,5% (85 stycken) av dem svarade. Undersökningen gav detta resultat:
• 72 procent av ridskolorna hade hästar som stod i spiltor.
• 75 procent av ridkolorna köpte hästar från hästhandlare.
• 64 procent av ridskolorna svarade att de hästar som lämnar ridskolan avlivas.
• Trots att halm som strömedel har visat sig minska uppkomster av stereotypa beteenden var det endast 26 procent som använde sig av det. Det vanligaste var att använda spån och torv som strömedel.
• Endast 12 procent av ridskolorna kunde tänka sig lösdrift som ett alternativ för alla hästar. Det var 16 procent som kunde tänka sig det för en del av hästarna, medan 69 procent svarade att de inte alls kunde tänka sig lösdrift som ett alternativ.
• 99 procent av ridkolorna släppte hästarna på bete under sommaren.
Detta resultat anser jag är både skrämmande och deprimerande. Att 64% av ridskolorna svarade att hästarna som lämnar ridskolan avlivas är i min syn helt orimligt. Bara för att en häst inte trivs på ridskolan, eller blivit för gammal för att klara av de hårda dagarna (där de rids i alla fall två lektioner) betyder det inte att den inte kan användas till annat, eller ha rätt till att leva.
Det är som om vi skulle bestämma att när vi människor går i pension ska de avlivas. Detta skulle naturligtvis vara orimligt och väcka extremt starka reaktioner, samt vara ett lagbrott, men i princip är det samma sak att avliva pensionärer som att avliva gamla ridskolehästar/hästar som inte trivs på ridskola.
”Vi säljer aldrig våra hästar som arbetat i verksamheten vidare. När de inte fungerar längre i sitt dagliga jobb, fungerar de ingen annanstans heller, varför de går till slakt. Hästar som har inarbetade rutiner blir olyckliga när rutinerna ändras.” Så löd ett av svaren Djurens Rätt fick i sin enkätundersökning.
Det kommer även fram av Djurens Rätt's granskning att hästarna som står på Flyinge år 2009 bara fick mellan tre och fyra timmars utevistelse dagligen. Denna vistelser skedde dessutom i små rasthagar där hästarna oftast fick gå en och en.
Christian Magnusson svarade såhär när Djurens Rätt frågade honom om utomhusvistelsen för hästarna:
"– För vår verksamhet på Flyinge, med hästar som går i dagligt arbete, är 3–4 timmar utevistelse i rasthage acceptabelt."
Visserligen rids dessa hästar också, men det är inget giltigt argumen för att bara låta dem stå ute tre - fyra timmar per dag. Även om de rör sig när de rids, så är det ändå inte samma sak som att få gå fritt ute i en ordentlig hage.
Källa: http://www.djurensratt.se/sites/default/files/hastrapport_0.pdf
År 2000 började jag rida på ridskola och jag var 5 år gammal och liten som en mygga. Från början fick jag rida en shettis vid namn Pontus, och vid ett fåtal gånger ett russ jag inte minns namnet på. Men när jag och min grupp var inne på början av vår andra termin/slutet på vår första blev saker och ting annorlunda och jag fick ett flertal gånger rida stallets största häst/andra av de större hästar. En av de gångerna jag red stallet största häst skulle vi få prova på att hoppa. Visserligen var hindret inte alls högt, men att jag, fem år och liten som en mygga skulle hoppa det själv med stallets största häst, ja ni hör ju själva hur det låter. Lektionen slutade med att i alla fall en föll av, och hon satt också på en av de större hästarna. Samma sak första gången vi skulle galoppera satt jag och flera andra på några av ridskolans största hästar, även där ramlade eleverna av.
Det är inte vad jag skulle kalla en säker ridning för vi som elever. Jag tycker också det var oansvarigt av ridskolan att låta stallets känsligaste och hetaste häst gå med på våra lektioner, det var dels inte säkert för ryttarna men hästen kan inte heller mått bra av det. Hon som var så känslig fick stå ut med skumpiga nybörjare som bankade i sidorna och drog i munnen. Det var inte konstigt att det var henne flest elever ramlade av från.
På en annan ridskola, finns det än idag kvar hästar som stod uppstallade där när mina äldre syskon (födda -83 &-85) var aktiva där i sin ungdom, så ni kan ju tänka er hur gamla och utslitna de hästarna måste vara.
Ridskolor är en bra sak tycker jag, men dagens ridskolor är helt fel. Ridskolorna ska lära barnen hur de ska behandla, bemöta och sammarbeta med hästarna vilket dagens ridskolor inte lär ut på rätt sätt. Det är ridskolorna som lär ut de flesta av framtidens hästmänniskor och i och med det blir jag inte förvånad om framtiden kommer bli mörkare för ridsporten.
Kommentarer:
Trackback
